LÄS

Ordkedjor

På en liten skola någonstans i södra Sverige sitter en forskare och samtalar med eleverna i en tvåa. Ämnet som avhandlas är vad eleverna tycker om att läsa och vilka böcker de läst så här långt. Barnen är mycket aktiva och berättar ivrigt om sina läsefrukter. Den litterära dieten är varierad men flera av barnen har läst sådant som vi brukar benämna långserier, till exempel böckerna om LasseMaja. Barnen berättar utförligt om innehållet i det lästa och lyfter fram olika händelser i böckerna som de tycker är särskilt roliga och viktiga.

  Den lyssnande forskaren är imponerad av de här åttaåringarnas beläsenhet och hon kan konstatera att de inte bara kan läsa rent tekniskt utan att de också läser med god förståelse och att de kan förhålla sig till innehållet i det lästa. Eva, elevernas lärare, som är mycket erfaren, har lämnat den traditionella bokstavsinlärningen och den isolerade, formaliserade färdighetsträningen. Hon har insett vikten av ett holistiskt tänkande där svenskämnet integreras med andra ämnen och där olika språkliga uttryck går hand i hand. All färdighetsträning sker i funktionella sammanhang, det är innehållet i undervisningen som står i fokus och skönlitteraturen fyller en viktig funktion som källa till kunskap och upplevelse.

  På order från kommunledningen kommer så en dag en specialpedagog till klassen och genomför ett ordkedjetest. Resultatet får den erfarna specialpedagogen att blekna. Enligt testet skulle det nämligen förhålla sig så att de flesta eleverna i den här klassen kan beskrivas som analfabeter. De har nästan det sämsta resultatet i hela kommunen. Detta är, minst sagt, förbryllande och Eva börjar vackla i sin tro på vikten av att bedriva en undervisning där meningsfullhet, förståelse, innehåll, helheter och dialog utgör de didaktiska grundbultarna. Hon vet att hennes elever med flyt och god förståelse kan läsa både facklitteratur och skönlitteratur anpassad för deras ålder, och lika förbaskat visar testresultatet att eleverna inte kan läsa. Hur i hela friden ska man få den här ekvationen att gå ihop?

  Svaret på gåtan är sannolikt att det elever gör när de utsätts för ordkedjetest inte har något med läsning att göra. Det handlar enbart om rent teknisk ordavkodning, och testet är utformat så att innehållet i de ord som eleverna ska identifiera inte ska ge dem några som helst ledtrådar när de ”läser”. Evas elever är vana vid att de texter de läser ska vara intressanta och meningsfulla och att det viktiga är att de förstår vad de läser. När de genomförde ordkedjetestet letade de naturligtvis efter mening, innehåll, betydelse och förståelse, och när de inte hittade något av detta gav de sannolikt upp. Den enda slutsats man kan dra av detta är att ordkedjetest är oanvändbara om man vill få en uppfattning om elevers läsförmåga och läsförståelse. Och att kommunala beslutsfattare ska låta bli att fatta beslut på områden där de saknar kompetens.

Karin Jönsson och Jan Nilsson

Uppgifter

1.  Vilket påstående om läsningens roll i de beskrivna barnens dagliga skolundervisning överensstämmer bäst med texten?

  • Läsning ges särskild prioritet framför många andra områden.
  • Barnen tränar läsning genom praktisk tillämpning i olika ämnen.
  • Läsundervisningen individanpassas i takt med att barnen lär sig mer.

2. Vad är det främsta problemet med ordkedjetest, enligt textförfattarna?

  • Testen bortser från individuell läsförmåga.
  • Testen saknar stöd i pedagogisk läsforskning.
  • Testen mäter bara inlärning och inte kunskap.

Sparvugglor

Sparvugglor är mestadels stationära, särskilt hanarna. Men vid födobrist kan de flytta långa sträckor. I vår forskning beskriver vi en flyttningshöst vid Hammarö fågelstation 2005, då ett stort antal sparvugglor fångades och ringmärktes samt bestämdes till kön och ålder. Sparvugglorna fångades i spegelnät med hjälp av bandspelare med sparvugglesång och andra läten under september och oktober.

 Årsungar av sparvuggla genomgår en partiell ruggning i juli–oktober, medan adulta ugglor ruggar fullständigt under samma period. Ungfåglarna ruggar inte de yttre större täckarna utan bara ett varierande antal av de inre. Detta leder till en kontrast mellan de två fjädergenerationerna, en ålderskaraktär som är lätt att urskilja i fält. Även hand- och armpennorna är olika hos unga och gamla individer. Ungfåglarnas pennor var brunaktiga utan grått, och de ljusa fläckarna i spetsen av hand- och armpennorna var vitare och mera kontrasterande hos de gamla än hos de unga. Ruggningsstadiet är till hjälp vid åldersbestämningen ända till oktober eftersom många adulter ruggar färdigt först då.

  Ugglorna könsbestämdes med hjälp av vinglängden. Fåglar som hade en vinge som var längre än 101 mm ansågs vara honor och fåglar som hade en vinge som var kortare än 100 mm ansågs vara hanar.

  Vi fångade totalt 164 sparvugglor mellan 28 augusti och 31 oktober. Den första tidiga individen den 28 augusti var antagligen en lokal fågel. Flyttande ugglor började uppträda den 9 september. Flyttningen pågick nästan varje dag, men den intensivaste perioden var sista tredjedelen av september då 48 procent av ugglorna fångades. Toppen nåddes den 22 september, då 15 sparvugglor fångades. Ungfåglarna startade flyttningen elva dagar före de adulta. Ungfåglarnas topp inföll 26 september och de gamlas topp 7 oktober. Den sista fågeln var en adult den 31 oktober. Ungfåglarnas flyttning minskade kraftigt redan i början av oktober. Flyttningsmönstret 2005 liknade det som registrerats vid Hammarö tidigare år.

 En majoritet av de flyttande sparvugglorna var honor. Det fanns ingen tidsskillnad i sträckets förlopp mellan könen.

 Vi fick bara ett längre återfynd samma höst. Det var en ungfågel som kontrollerades vid Strömstad 123 km väster om märkplatsen. På märkplatsen fick vi 12 kontroller, bara en gång av varje fågel och vanligen bara ett fåtal dagar efter märkningen. Den längsta tiden mellan märkning och kontroll var 22 dagar. Ytterligare ett långåterfynd erhölls i mars 2008. Fågeln hade märkts som årsunge och återfanns i Nordre Osen, Hedmark i Norge, 247 km åt NNV.

 De flesta av de 163 sparvugglorna efter den första fångades i gryningen (86 %), de flesta av de övriga i skymningen och bara ett fåtal under natten eller dagen.

Michal Polakowski, Monika Broniszewska & Michal Skierczynski

Uppgifter

3.Vad kan man allmänt säga om forskningsresultaten beträffande sparvugglor vid Hammarö fågelstation?

4.Vilken slutsats om sparvugglor är mest rimlig att dra av texten?

  • Honor flyttar i större utsträckning än vad hanar gör.
  • Det tycks bli allt svårare att könsbestämma fågelarten.
  • Hanarna i olika generationer är mer lika varandra än honorna.

Samtalston

Sveriges Arkitekters Kritikerpris har just delats ut. Det gick till Jan Åman och hans Färgfabriken för ”deras sätt att driva och förnya arkitektur- och stadsbyggnadsdebatten i otraditionella former”. Börjar synen på diskussionen om arkitektur och samhällsplanering sakta förändras? Annars brukar det låta som när Ola Andersson fick kritikerpriset 2006, för att ha ”spridit arkitekturkritik och stadsbyggnadsdebatt till en bredare krets”. Eller som när Tomas Lewan fick det året efter för att juryn ville ”uppmuntra fler praktiserande arkitekter att delta i det offentliga samtalet om arkitektur”.

  Det finns något uppfordrande, otydligt och nästan rörande förhoppningsfullt i formuleringarna om det där ”offentliga samtalet”. Vad är målet – folkbildning, förståelse eller kanske förlåtelse? Vem ska man prata med, vem är egentligen intresserad – näringslivet eller det så kallade brukarledet? Nja, knappast. Panegyrisk självanalys har egentligen bara en målgrupp: andra arkitekter. Få debattörer är verkligt intresserade av dialog men däremot gärna av en prestigefylld monolog. Ska ett samtal lyfta över en propagandanivå måste det finnas ett intresse och en öppenhet för andras åsikter, fördomar och motsägelser. Dialogen har annars en tendens att förvandlas till någon sorts passivt aggressiv tävling, unket osande av testosteron.

 De som efterlyser offentlig debatt har ofta en (mer eller mindre) dold agenda. Det kan handla om att arkitekter borde bygga höga hus, värna hyresrätten, ägna sig mer åt socialt engagemang eller passivhus. Man kidnappar diskussionen för egna syften och vill slå fast arkitekturens uppgift. Hur angeläget det än är att rädda världen kan det aldrig automatiskt bli alla arkitekters uppgift. Se upp för skendebatt och smygtotalitära debattörer!

 Arkitektvärlden fortsätter att känna sig dålig för att den inte får igång det efterlängtade ”offentliga samtalet om arkitektur”. Kanske bygger denna desperata önskan på nostalgi. På drömmen om en tid när vi säkert visste vilket samhälle som skulle byggas och vilken stil det skulle byggas i. En tid när arkitekterna hade allmänhetens förtroende. Kåren var liten, homogen och säker på att man hade rätt. Kanske lever föreställningen om samtalet kvar där? I så fall är det förväntningarna det är fel på. Sverige är inte samma land i dag som på tjugo- eller sextiotalet. Arkitekter i dag är en större, mer diversifierad och globaliserad yrkesgrupp som kan och vill prata om många olika saker samtidigt.

 Vår fixering vid bristen på en bred debatt om arkitektur skymmer det faktum att det faktiskt pågår många olika diskussioner i en mängd olika grupperingar. Kanske dags att sluta drömma om det offentliga goda/uppbyggliga/folkbildande samtalet? Och börja prata i stället, i normal samtalston.

Katarina Rundgren

panegyrisk = egenkär, förhärligande

Uppgifter

5.  Vilken sorts arkitektur drömmer en tongivande del av dagens arkitektkår om, enligt textförfattaren?

  • En arkitektur som anpassar sig till arkitekternas breddade kompetens.
  • En arkitektur som har en tydlig och självklar uppgift.
  • En arkitektur som finner inspiration i äldre byggnadsstilar.
  • En arkitektur som lyfter sig över tillfälliga trender och stilar.

6.Vilket syfte har textförfattaren med sin text?

  • Att bemöta en kritik.
  • Att avsluta en debatt.
  • Att formulera en yrkesroll.
  •  Att punktera en illusion.

Svår maternell sjuklighet

Nyligen publicerade BMJ (British Medical Journal) en nationell kohortstudie från Storbritannien som visar att mycket svår maternell sjuklighet (eklampsi, peripartal hysterektomi, lung- eller fostervattensemboli samt akut fettlever) är vanligare bland vissa etniska minoritetsgrupper än bland den vita majoritetsbefolkningen.

  Högst risk hade kvinnor med afrikansk eller karibisk bakgrund, efter justering för socioekonomiska faktorer. Detta motsvarar fynd i tidigare studier om mödradödlighet och perinatal dödlighet. Författarna diskuterar skillnader i sjukdomsmönster som förklaring, men de berör inte interaktioner mellan variabler, suboptimal vård eller kommunikationsproblem som tänkbara alternativ.

  Svårigheterna att mäta mödramortalitet korrekt har diskuterats länge. Även i höginkomstländer finns problem med felklassificering och statistisk styrka, vilket försvårar möjligheterna att studera mödra- och förlossningsvård i ett etniskt perspektiv. I BMJ-artikeln har man försökt komma åt problemet genom att använda ”near miss”, dvs.att kvinnan nästan varit på väg att dö, som mått på svår maternell sjuklighet.

  Studier av svår maternell morbiditet baseras på kliniska kriterier för vanligt förekommande diagnoser, för organspecifik dysfunktion eller för handläggning och intervention av kritiska tillstånd. De flesta studierna har utförts på sjukhusmaterial i höginkomstländer, men några även i låginkomstländer.

  Introduktionen av begreppet svår maternell sjuklighet ska ses som ett komplement till att mäta kvaliteten på mödra- och förlossningsvården och som ett sätt att öka förståelsen för förloppet hos svårt sjuka kvinnor som överlever jämfört med dem som dör i samband med graviditet eller förlossning. Författarna påpekar att möjligheten att studera skillnader mellan grupper underlättas. Dessutom ger det bättre möjlighet till kunskaper i kliniska rutiner, eftersom morbiditet är vanligare än mödradödsfall. Ett annat argument för att använda svår maternell sjuklighet är att det anses som ett mindre dömande mått, och därmed är det lättare att dra lärdom av resultaten.

  Det är intressant att jämföra resultaten om ojämlikhet inom brittisk förlossningsvård med svensk vård, eftersom Sverige proportionellt sett har en högre andel invandrad befolkning än både Storbritannien och USA. Ett problem är dock att olika definitioner av invandrare används. I nordiska studier är kvinnans födelseland ofta utgångspunkt för definitionen, i de brittiska studierna den etniska gruppen.

  I Storbritannien anser man att verkligheten speglas bättre om individen själv definierar vilken etnisk grupp hon tillhör. Detta har en historisk förklaring, men det försvårar jämförelsen mellan länder: t.ex. klassificeras kvinnor från Afrika söder om Sahara som antingen vita afrikaner, indiska afrikaner eller svarta afrikaner. I BMJ-artikeln betyder det att många av de kvinnor som identifierades som högriskindivider för maternell sjuklighet i själva verket kan vara födda och uppvuxna i Storbritannien. Etnicitetsbegreppet kan tolkas som en socioekonomisk såväl som en biologisk variabel, men det är svårare att analysera samband med migration och sociokulturella traditioner.

  I BMJ-artikeln diskuteras olika sjukdomsmönster som bakomliggande orsak till skillnaderna mellan etniska grupper, men kvalitetsaspekten på vården tas inte upp. Dagens barnmorskor och läkare kanske inte är tillräckligt tränade för att diagnostisera och handlägga ovanliga sjukdomar som hjärtsjukdomar, tuberkulos, malaria eller HIV. Detta kan vara en orsak till försenad diagnos och behandling, och därmed ge ökad risk för svår maternell sjuklighet.

  När man studerar utfall som mödradödlighet eller svår maternell sjuklighet är det viktigt att beakta hur tillgänglig vården är. Tillgången till vård är mycket hög i Storbritannien, och man har länge haft en mycket liberal inställning till att akutsjukvård ska vara kostnadsfri för alla som befinner sig i landet oavsett legal status och medborgarskap. Mödra- och förlossningsvården är i detta avseende kanske mer ojämlik i Sverige med tanke på de oklarheter och regionala skillnader som råder för ”papperslösa” och gömda flyktingar.

  Det går ännu inte att dra slutsatser på individnivå, men beläggen ökar för att kvinnor med ursprung i afrikanska länder – på gruppnivå – är en riskgrupp inom mödra- och förlossningsvården efter invandring till Europa och Nordamerika. För de allra flesta utlandsfödda kvinnor som föder barn i Sverige går det dock bra, trots att de kommer från mycket fattiga länder med såväl hög paritet som hög sjuklighet.

Birgitta Essén

kohort = grupp av personer med vissa gemensamma kännetecken
maternell = mödra- (t.ex. maternell sjuklighet = mödrasjuklighet)
morbiditet = sjuktal, sjuklighet
paritet = antal förlossningar
perinatal död = död inom 7 dagar efter förlossning

Uppgifter

7. Vad är enligt texten en av vinsterna med att börja studera svår maternell sjuklighet?

  • Fenomenet speglar en växande ojämlikhet inom vården, vilket innebär att behovet av forskning enbart kommer att öka på sikt.
  • Begreppet är gångbart och relevant i de allra flesta länder, vilket underlättar vårdinsatserna betydligt.
  • Begreppet fångar in fler individer än mödradödlighet gör, vilket innebär att forskarna kan dra säkrare slutsatser.

8.Vilken omständighet kan enligt textförfattaren tala för att mödra- och förlossningsvården är mera jämlik i Storbritannien än i Sverige?

  • Invandrare utgör en större andel av befolkningen i Storbritannien än i Sverige.
  • Etnisk tillhörighet definieras annorlunda i Storbritannien än i Sverige.
  • Vården är mera lättåtkomlig i Storbritannien än i Sverige.
  • Svår maternell sjuklighet är mera utforskad i Storbritannien än i Sverige.

9.Vad anger textförfattaren som en möjlig orsak till att det kan vara svårt att hantera maternell morbiditet?

  • Brist på studier av mödrar i låginkomstsituationer.
  • Brist på jämförelser med förhållandena i andra länder.

10. Hur ser textförfattaren på begreppet ”svår maternell sjuklighet” som undersökningsmått?

  • Som en lämplig utvidgning av det smalare ”near miss”-måttet.
  • Som ett nytt oprövat mått av kvaliteten på mödra- och förlossningsvården.
  • Som ett ytterligare bidrag till kunskapen om mödrasjuklighet och mortalitet.
  • Som ett alltför allmänt begrepp utan precision i praktisk tillämpning.

Genen Lhx2

Hår är bland djur viktigt för temperaturreglering, fysiskt skydd, sensorisk aktivitet, säsongstyrt kamouflage och sociala interaktioner, men för oss människor är hår även estetiskt mycket viktigt.

  Hår bildas i hårfolliklar, som är komplexa miniorgan i huden specialiserade för denna uppgift. Alla hårfolliklar bildas under fosterutvecklingen, och de genererar sedan nya hårstrån under hela livet genom att kontinuerligt genomgå tillbakagång (katagen fas), vila (telogen fas) och tillväxt (anagen fas).

  Tillväxtfasens längd i tid avgör hårets längd; exempelvis kan tillväxtfasen för skalphåret fortgå i några år, medan tillväxtfasen för ögonbrynen fortgår några månader. När tillväxtfasen är klar och hårstrået har nått sin maximala längd stannar hårbildningen upp, hårfollikeln tillbakabildas och går in i vilofasen medan hårstrået fortfarande sitter kvar i hårfollikeln. Efter en tids vila börjar en ny tillväxtperiod, ett nytt hårstrå bildas i hårfollikeln som ersätter det gamla hårstrået, vilket ofta puttas ut från hårfollikeln och lossnar från kroppen. Skälen till denna komplexa reglering av hårtillväxten är inte klarlagda, men det har föreslagits att det möjliggör bland annat årstidsstyrda variationer i hårtillväxten.

  Vi har nyligen publicerat rön som identifierar tran-skriptionsfaktorn Lhx2 som en viktig regulator av hårbildningen och som kan bidra till vår förståelse av den komplexa regleringen av hårväxt. Lhx2-genen är aktiv både under fosterutvecklingen, när hårfollikeln bildas, och under tillväxtfasen hos vuxna individer, men genen stängs av under vilofasen. Genen är aktiv framför allt i den del av hårfollikeln där dess stamceller förökar sig och bildar de olika delarna av hårfollikeln, det vill säga hårstrået och dess stödjelager. Detta tyder på att Lhx2 är inblandad i bildningen av hår.

  Vi kunde bekräfta detta antagande genom att visa att hårfolliklar där Lhx2 inaktiverats inte kan producera hår. När vi aktiverade Lhx2-genen i hårfolliklar som befann sig i vilofas kunde vi dessutom visa att tillväxtfasen och därmed hårbildningen slogs på. Detta visar att Lhx2 är en gen som är periodiskt aktiv i hårfollikeln och viktig för regleringen av hårtillväxten.

Leif Carlsson

Uppgifter

11. Under vilken fas i hårbildningen inaktiveras genen Lhx2?

  • När stamcellerna börjar föröka sig.
  • När hårfollikeln tillbakabildas.
  • När hårstråna lossnar från kroppen.

12.Vilken slutsats är mest rimlig att dra av texten?

  • Man kan ha hårbildning utan att ha genen Lhx2.
  •  Man kan ha hår utan att ha hårfolliklar.
  • Man kan ha genen Lhx2 men sakna telogen fas.
  • Man kan ha hårfolliklar men sakna hår.

Utvärdering

Det går ett spöke genom tiden, som tros komma från Framtidens ande. Därför tar jag tacksamt emot två vassa antologier som skingrar dimmor kring fenomenet i skolkontext, Att säkra det osäkra och Bedömning för lärande. Den förra är skriven av akademiska forskare, knutna till forskningsprojekt som Rita Foss Lindblad har lett, och den senare av både akademiska forskare och erfarna, skolverksamma dito.

  Utvärdering är modernitetens senaste skepnad, sedd som bärare av en speciell och ofrånkomlig rationalitet, kännetecknande en mogen, målstyrd organisation. Antologiernas författare tvivlar inte på utvärdering, men undrar om man med gängse modeller och metoder har funnit rätt rationalitet, som Rolf Lander (redaktör för Att säkra det osäkra) uttrycker det.

  Resonemangen i skrifterna samspelar osökt med varandra. Författarna skiljer mellan summativ och formativ bedömning. En summativ sådan, som betyg vanligen uttrycker, handlar om att opersonligt och över elevkollektivet likvärdigt mäta och poängsätta kunskaper, vilka i praktiken reduceras till enkelt mätbara kriterier. Dess funktion är sortering, utslagning från respektive intagning till attraktiva högre utbildningar.

  En formativ bedömning, däremot, sker i kontakt mellan lärare och elev och utmärks av en framåtsyftande, pedagogisk funktion, med mål att främja elevens lärande. Här tas naturligt hänsyn till individens speciella förutsättningar, styrkor och svagheter. Läromål förhandlas i kontrakt som skräddarsys för eleven. Elevens dokumentation av sina mål och sitt arbete blir viktig. Och eleven själv, ibland även kamrater, engageras med fördel i bedömning av vad som uppnåtts.

  Så tycks man undvika negativa sidor av summativ bedömning, som att eleverna konkurrerar och jämför sig med varandra, varigenom många tappar motivation. I Att säkra det osäkra framhålls Björkskolan, där man framgångsrikt använder utbildningsteknologi med inslag av formativ bedömning i kombination med Montessoripedagogik med fokus på självständigt arbete och rikedom vad gäller material och uppgifter.

  I Bedömning för lärande delger Inger Ridderlind, länge lärare i Botkyrka, positiva erfarenheter av vad hon betecknar med det uttryck som gett skriften dess titel. Det är intressant att se hur väl hon försvarar formativ bedömning på den summativas traditionella hemmaplan, nämligen matte och NO.

  Med skifte av fokus från summativ till formativ bedömning framstår inte tidig och återkommande bedömning som problematisk utan som konstruktiv. Slutsatsen blir väl att skolan bör låta sig genomsyras av bedömningar. Fast – saknas inte något? Tillfredsställs rätt rationalitet av subtilare, mer personnära teknologi? Jag är rädd att författarna ändå har dragits med i utvärderandets raseri.

  Deras utvärderingsutvärdering lämnar inte det tekniska perspektivet, med begränsade mål. Jag saknar frågan vad ständig vägning, mätning, rankning, sållning och förmodad effektivisering av allt mer gör med oss, liksom den etisk-politiska följdfrågan vilka människor och vilket samhälle som är önskvärda.

Roger Fjellström

Uppgifter

13. Vad framför allt saknar textförfattaren i de två böckerna?

  • Ett ifrågasättande av tron på mätbarhetens nytta.
  • Ett ifrågasättande av skolans generella utveckling.
  • Ett ifrågasättande av begreppet rationalitet.
  • Ett ifrågasättande av hela betygssystemet.

14. Hur kan man bäst beskriva texten?

  •  Som en självkritisk betraktelse.
  •  Som en debattskrift med detaljsynpunkter.
  • Som en kritik av akademisk forskning.

Konsten och kändisskapet

Med 2000-talets diskussion om konstnärskap, kändisskap och kommersialism som ingång, och med Andy Warhols genreöverskridanden som inspiration, gör den italienske konstnären Francesco Vezzoli i en utställning ett allvarligt försök att kasta nytt ljus över den gamle provokatören Salvador Dalís konstnärliga gärning. Visst finns det likheter mellan Dalí och Warhol; båda var goda mediestrateger, båda älskade att frottera sig med kändisar och celebriteter och båda drevs av en stark vilja att överföra sina bästa idéer till ständigt nya genrer och områden.

  Ändå är det nog mer som skiljer än som förenar. Dalí gjorde en egen parfym, egna exklusiva smycken, skrev operalibretton och skapade scenografi åt Hitchcock. Hans mål var att skriva sitt namn på allt som kom i hans väg, men det slutade ofta med att han blev en del av det medium han medverkade i. Warhol däremot skapade nya konstnärliga rum när han började flytta gränserna mellan reklam och konst, mellan konst och showbusiness och mellan konst och affärsverksamhet. När Warhol började göra sina TV-program och sitt magasin Interview var de inte konst, men de blev det så småningom. Konstbegreppet förändrades, och hans eget arbete var en del av det som fick förändringen till stånd.

  Självklart är jämförelsen orättvis. Som tillhörande en helt annan generation hade Dalí ingen egen analys av TV- och filmbolagens ekonomiska och produktionsmässiga standarder, och han insåg aldrig att det först och främst är branschen och det branschspecifika, inte konstnären, som bestämmer konstverkets/varans innehåll. Med vaxad mustasch och uppspärrade ögon – som en korsning mellan en magiker och Valfrid Lindeman – blir han en förutsägbar recycleleverantör av idéer och visioner hämtade ifrån hans egna surrealistmålningar från 1930-talet. Några av de målningarna är med här. Självklart tillhör de utställningens höjdpunkter, till exempel ”Sleep” och ”Six Images of Lenin on a Grand Piano”.

  Vezzolis reklamfilm om den icke-existerande parfymen Greed, och porträtten av prinsessan Caroline av Monaco som drottning Kristina och som Greta Garbo (i filmrollen som samma drottning Kristina), är effektiva speglingar av kopplingen mellan monarkin, kändisskapet, media och reklam. Det är aktuellt, tänkvärt och provocerande, och eftersom Vezzoli är italienare handlar den här utställningen på sätt och vis lika mycket om den politiska och mediala situationen i Italien idag.

Björn Larsson

Uppgifter

15.  Vad utmärkte, enligt textförfattaren, Salvador Dalís förhållningssätt till kommersiella massmedier?

  • Strategianpassning
  • Naivitet
  • Framsynthet
  • Idealism

16. Vilken slutsats om Vezzolis konstnärskap är mest rimlig att dra av texten?

  • Vezzolis konst och konstnärsroll påminner framför allt om Dalís.
  • Vezzolis konst och konstnärsroll påminner framför allt om Warhols.
  • Vezzolis konst och konstnärsroll anknyter till såväl Dalí som Warhol fast med en egen touch.
  • Vezzolis konst och konstnärsroll värderas inte alls av textförfattaren.

Reformåtervinning

Idéer är snabba resenärer, det finns gott om exempel på att kopierade idéer implementeras före originalet. Särskilt reformer inom managementområdet tycks ha stor spridningskraft.

  Reformering förefaller vara en nödvändighet i moderna organisationer, på många sätt. Organisationer tycks vara beroende av att visa att de kan anpassa sig till omgivningen och ibland till och med visa sin förmåga att påverka omgivningen. Effektivitet brukar vara det bärande argumentet, eftersom det nästan automatiskt ger legitimitet. Demokratin är ett bra argument när det gäller politiskt styrda organisationer, även om den får stryka på foten i konkurrens med krav på effektivitet.

  Omgivningen innehåller många organisationer vilket kan vara en förklaring till att organisationsformer tenderar att bli alltmer lika. En annan förklaring till ökad likhet kan vara en konstant efterfrågan på nya idéer, och då kan idéer som inte använts på länge få nytt liv. Det senare fenomenet är en av de frågor vi vill adressera i denna uppsats. Vi antar alltså inledningsvis att det finns en efterfrågan på idéer som kan bilda underlag för de handlingar och retoriska övningar vi kallar reformer. Vi undrar var dessa idéer kommer ifrån.

  En fråga av rang i sammanhanget är vilka idéer individer och organisationer gör till sina egna. Den franske sociologen Gabriel Tarde ställde tidigt frågan om vilken av alla de idéer som cirkulerar som blir populärast. Hans svar var att den måste vara överlägsen de andra idéerna.

  Den avgörande frågan blir vem som bedömer överlägsenheten och då blir medierna intressanta – också på Tardes tid. Tarde påstod att det fanns tre omständigheter som gör en idé överlägsen. För det första måste idén vara ”logiskt överlägsen”, det vill säga verka vara förnuftigare än andra. För det andra brukar idéer som kommer från ”modecentra” – hovet i gamla tider, stora städer i moderna – uppfattas som överlägsna. För det tredje är det bra om den nya idén inte kolliderar med de redan institutionaliserade idéerna utan får stöd hos åtminstone några av dem (”Redan de gamla grekerna…”). Däremot gjorde Tarde en tydlig skillnad mellan spridning av gamla idéer, som han kallade för ”vanehärmande”, och nya idéer, ”modehärmande”. Modet var ett centralt begrepp för Tarde.

  Vårt forskningsfokus ligger på vilka styrinstrument som kommuner använder och hur dessa instrument förändras. Detta betyder att vi implicit sorterar det som nämns i intervjuerna vi gjort i olika fack enligt någon hypotetisk utvecklingslinje. Vi har vår betraktelsebas i det som skulle kunna kallas Public Management. Det är en föreställning som bygger på att det finns en byråkratisk och planeringsorienterad idé som grund för verksamheten. Betraktelsebasen är från en tid som finns på säkert avstånd från det som kom att kallas New Public Management (NPM). Ingen kommun vi känner har kallat sitt förändringsarbete NPM men icke desto mindre innehåller reformerna under 1980- och 1990-talen många instrument som mer privatisering, mer företagslika former, konkurrens och liknande ideal om marknaden som den goda kraften. Frågan är vad som kommer efter NPM. Utvecklingstanken säger oss att det blir något annat.

  Vi har under lång tid följt reformarbetet inom offentlig sektor, i såväl Sverige som Australien. I jämförelsen mellan Australien och Sverige ville vi urskilja mönster för hur reformer kommer till organisationen men också hur gamla återanvänds och små blir stora.

  Det är ingen riktig ordning i reformerandet. Den ordning där utveckling beskrivs som att kommuner förändras från traditionell offentlig förvaltning till NPM och något annat därefter låter sig inte användas. Istället uppvisar vårt forskningsfält en sympatisk oordning där alla stadier finns representerade, där utvecklingen kan beskrivas som gående åt vilket håll som helst på samma gång.

  Vårt material inbjuder till diskussion om en mängd reformföreteelser. Det vore frestande att ingående diskutera hur reformer sprids baklänges. Kommunerna i Victoria i Australien verkar vara i det reformläge där svenska kommuner var för tio år sedan. Sverige verkar å sin sida finnas i det reformläge där Victoria var för femton år sedan. Diskussionen skulle också kunna handla om differensen mellan prat och handling i våra två fall. Mycket prat och lite handling (Sverige) skulle kunna ställas mot lite prat och mycket handling (Victoria). Vi har dock valt att fästa blicken på förhållandet mellan gamla idéers förändring och en diskussion om vad det är som får dem att aktiveras.

  Ett framträdande drag över tiden är att det mesta som händer i de studerade organisationerna har funnits där länge men plötsligt får stort genomslag. Ett sätt att förstå detta är att utgå ifrån att organisationer glömmer och att det därför är frågan om nya reformer för dem som just nu har att ta ställning till idéerna.

  Andra menar att organisationer snarare lagrar idéer som de för tillfället inte använder. Vad som finns i lagret är oklart så länge det inte behövs. Att lagra redan använda idéer är en viktig egenskap hos moderna organisationer. Albert Danielsson använder en annan metafor och menar att gamla lösningar på organisatoriska problem lämnar rester kvar som han kallar sediment. Enligt Danielsson blir gamla lösningar delar av nya. Idéer kan också finnas närvarande men vara svårfångade. Sten Jönsson kallar dem spökmyter som framträder tydligare allteftersom stödet för dem växer. I en uppsats för Nils Brunsson ett resonemang där reformer enligt honom tycks poppa upp som svampar, till synes lite överallt och slumpmässigt.

  Metaforen med svamp är inte helt lyckad. Nils Brunssons resonemang antyder att vi aldrig riktigt kommer att förstå varför reformer uppkommer, men vi menar att man genom forskning kan förstå fenomenet allt bättre.

  Inga av de reformer vi sett i Victoria eller Sverige är nya, de har alla förekommit tidigare i varje enskild kommun om än i mindre utsträckning. Det som har hänt är att det som var lite har blivit mycket och vice versa, kombinationer varierar.

  För att förstå kombinerandet vill vi avslutningsvis komma tillbaka till Gabriel Tardes tankar om att idéer behöver en logisk överlägsenhet, vara förnuftiga. Eftersom argumentet blir att vi redan prövat i liten skala och det anses ha fungerat så kan man göra mer av samma sak. Prövade idéer har också goda förutsättningar när det gäller att inte stöta sig med redan institutionaliserade idéer. De senare innehåller sediment av de gamla idéerna. Att byta namn behöver självfallet inte vara ett avgörande problem. Allonymism, det vill säga att man inte använder benämningen på ett fenomen men gärna innehållet, kan med detta betraktelsesätt betraktas som mycket vanligt, kanske till och med den vanligaste egenskapen hos nya reformer. Däremot förefaller det rimligare att omvandla Tardes tanke om att modecentra är styrande till att se dem som katalyserande. Det enda vi sett är alltså närmast former av det Tarde kallar vanehärmande. Det som presenteras som en ny idé har goda förutsättningar att accepteras om den innehåller tillräckligt många kända komponenter. Betraktat på detta sätt blir reformer, särskilt dess enskilda komponenter, föremål för ständig återvinning som i återvinningsögonblicket egentligen är nya kombinationer. Hållbarheten hos reformer är alltså hög.

Rolf Solli och Peter Demediuk

implementera = förverkliga, genomföra

Uppgifter

17.Hur har textförfattarna inhämtat det material som deras slutsatser bygger på?

  • De har sammanställt resultaten av andras forskning om reformprocesser.
  • De har studerat skriftlig dokumentation och utvärderingar av reformprocesser.
  • De har gjort egna direkta studier av reformprocesser.
  • De har själva drivit och medverkat i reformprocesser.

18.   Textförfattarna diskuterar begreppet allonymism. Hur skulle man bäst kunna sammanfatta hur de ser på allonymismens betydelse i reformarbetet?

  • Allonymismen regerar
  • Allonymismen splittrar
  • Allonymismen formar
  • Allonymismen utmanar

19.I vilket avseende skiljer sig textförfattarnas syn på reformer och idéer från Gabriel Tardes syn?

  • Modecentra snarare förstärker trender än skapar dem.
  • Reformer bör ses ur praktisk synpunkt snarare än ur logisk.rist på studier av mödrar i låginkomstsituationer.
  • Modecentra har större betydelse idag än i äldre tider.
  • Reformer måste ses som organisationers strävan efter oberoende.

20. Vad tycks, av texten som helhet att döma, vara viktigast för att en reform ska få stöd?

  • Att den upplevs som nödvändig.
  • Att den upplevs som efterfrågad.
  • Att den upplevs som nyskapad.
  • Att den upplevs som bekant.