LÄS

Flickkonst

Maria Lindberg, Anna Maria Ekstrand och Helene Billgren fick i början av 1990-talet alla gå under beteckningen flickkonstnärer. Begreppet uppfattades som nedvärderande. Men recensenterna använde det ändå.

– De menade att konstnärerna utforskade en flickvärld, något som de manliga recensenterna själva inte kände till och som de ställde sig undrande eller främmande inför, säger Kajsa Widegren, Göteborgs universitet.

Kajsa Widegren har en längre tid intresserat sig för mötet mellan konstnärlig gestaltning och konstruktioner av ”flickan”. I sin avhandling i genusvetenskap Ett annat flickrum tar hon sig an de tre konstnärerna, som med sina bilder utmanar traditionella föreställningar om flickor och sexualitet. Sexuella övergrepp är ett av de teman som hon ser i deras verk. Det är ett samhällsproblem som var mycket närvarande i den offentliga debatten under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, och det var något som både konstnärerna och recensenterna måste förhålla sig till. Kring sexuella övergrepp mot barn fanns olika konflikter, exempelvis sådana som handlar om tolkning och tolkningsföreträde.

Kajsa Widegren försöker göra diskursanalys på bilderna. Samtidigt undersöker hon hur recensenterna tagit emot bilderna och hur de med sina texter skapar förståelse och avgränsar tolkningsmöjligheter. Hon menar att betraktaren av bilderna ställs inför tolkningsdilemman som påminner om konflikten mellan å ena sidan en radikalfeministisk diskurs kring flickor som utsatts för sexuella övergrepp och å andra sidan en trovärdighetsdiskurs till försvar för män som anklagas för sådana övergrepp.

Begreppet ”flickkonst” är problematiskt. Att antyda att vuxna kvinnor är flickaktiga i en kultur som premierar vuxen professionalitet kan ha sexistiska motiv.

– I vissa texter används det här begreppet väldigt nedvärderande. Konstnären ses till exempel som en obstinat flicka i sandlådan, och det gör tematiken ogiltig för konsten att ägna sig åt. Det konstnärliga uttrycket blandas samman med frågan om kvotering av konstnärsfältet.

Kajsa Widegren ser ändå att det finns något angeläget i begreppet. Hon använder flickrum och flickrumsestetik som metafor för att utforska flicktematiken utan att underordna någons uttryck.

– I Maria Lindbergs fall handlar flickrummet om hur rumskänslan skapas. Anna Maria Ekstrand använder saker som Barbiedockor och andra leksaker hämtade från flickrummet. Helene Billgrens konst förhåller sig till både tid och rum. Den utspelar sig i ett odefinierat 1950–60-tal, en säkrad zon med möjlighet att vara feminin.

Flickrumsmetaforen är en feministisk metafor. Den är placerad i spänningsfältet mellan Virginia Woolfs ”ett eget rum” som står för frihet och Eve Kosofsky Sedgwicks ”epistemology of the closet” som mer handlar om det slutna rummets osynliggörande. Flickrummet kan ses som ett utrymme där barnet skyddas från vuxnas sexuella aktiviteter, en materiell frizon som tillåter avskiljande från samhällets betvingande normer kring kön och sexualitet, eller en inlåsande garderob som står för en dominant familjestruktur som kan möjliggöra övergrepp.

JIMMY SAND

Uppgifter

1.  Vilken uppfattning om begreppet ”flickkonst” överensstämmer bäst med Kajsa Widegrens?

  • Det var lämpligt för sin tid men måste idag ges ett radikalt annorlunda innehåll.
  • Det är accepterat hos konstnärerna men blir sexistiskt i händerna på konstrecensenterna.
  • Det är ett konstgjort begrepp som fått ersätta en seriös och genusinriktad forskning.

2. Vad är enligt texten innebörden av flickrummet som feministisk metafor?

  • Flickrummet är en personlig plats med egen tids- och rumsdimension.
  • Flickrummet kan betyda såväl frigörelse som förtryck.
  • Flickrummet kan tolkas i genustermer utan moraliska pekpinnar.

Skyddsjakt

Remissvar från SOF till Naturvårdsverket

Nu i vår har frågan om nya riktlinjer för skyddsjakt varit ute på remiss.

Sveriges ornitologiska förening (SOF) anser att tillstånd till skyddsjakt ges alldeles för lättvindigt i landet och att myndigheterna ofta inte följer de regler som gäller.

Avgörande i sammanhanget är paragraf 23a i jaktförordningen, som säger att åtminstone ett av fyra skäl måste vara uppfyllt för att tillstånd ska ges. Ännu ett krav är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning på problemet.

Granskar vi de tillstånd som ges är det uppenbart att regelverket inte följs. Det gäller alldeles särskilt så kallad sanitär skyddsjakt i samhällen och på soptippar. En kartläggning som SOF gjorde för några år sedan visade att denna typ av skyddsjakt oftare styrdes av intresset hos de jägare som anlitades än av något egentligt behov.

Omfattningen av sanitär skyddsjakt varierar också väldigt mycket från kommun till kommun, trots att förutsättningarna i princip är desamma. En annan studie som vi genomförde vid soptippar i Norrbottens län 2011, visade på samma slappa inställning från den tillståndsgivande myndighetens sida.

SOF:s åsikt är att skyddsjakt som bedrivs av sanitära skäl inte fyller någon egentlig funktion och att den därför bör avskaffas, alternativt förenas med stränga krav gällande villkoren i ovannämnda paragraf i jaktförordningen. Något utrymme för den närmast generella tillämpning som idag förekommer ska inte få finnas.

I de fall där till exempel kråkfåglar och trutar kan uppfattas som ett problem är orsaken nästan alltid brister i renhållningen respektive sophanteringen på tipparna. Med relativt begränsade åtgärder kan ”problemen” lösas.

Så sent som i april i år slog för övrigt Mark- och miljööverdomstolen fast att en råkkoloni inte är en sanitär olägenhet. Fallet gällde en koloni i Helsingborg. En privatperson ville få bort råkorna och drev frågan ända upp till högsta instans.

SOF pekar också på den bristande övervakningen av givna tillstånd. Här måste kraven bli tydligare på att en adekvat uppföljning och kontroll ska göras och dokumenteras. Alltför ofta slarvas det på detta område.

När det gäller skyddsjakt på duvhök vid utsättningsplatser för fasaner kräver SOF att denna kvarleva från gamla tiders rovdjurshat försvinner. Vidare anser SOF att det inte bör vara tillåtet att använda fällor med lockfåglar.

ANDERS WIRDHEIM

Uppgifter

3. Vad är en förutsättning för att skyddsjakt ska få ske, enligt textens referat av den gällande lagstiftningen?

4. Hur vill SOF att skyddsjakt ska tillämpas i fortsättningen, enligt texten?

  •  På ett mer resurssnålt och planerat sätt.
  •  På ett mer förebyggande och flexibelt sätt.

Placebosvar vid smärta

Tidigare förklaringsmodeller inom placeboforskningen har ofta inneburit att patienten varit klart medveten om de verbala instruktioner eller inlärda signaler som triggar placeboeffekter. Inom närliggande forskningsfält finns emellertid växande bevis för att viktiga aspekter av vårt beteende kan utlösas av signaler som inte uppfattas medvetet.

I likhet med studier av omedvetna aspekter av hjärnans belöningssystem och studier av ångest och fobi syftade denna studie till att undersöka om placebo och nocebo (negativ placebo) kunde utlösas omedvetet.

Två experiment utfördes med totalt 40 friska deltagare (24 kvinnor, medelålder 23 år). Deltagarna fick först prova ut en smärtstimulator (värmeplatta 3 x 3 cm) som placerades på underarmen och sedan skatta smärta vid olika temperaturer på en skala från 0 = ingen smärta till 100 = starkast tänkbara smärta. Deltagarna placerades sedan framför en datorskärm och uppmanades att hålla blicken på skärmen och skatta varje smärtstimulering mellan 0 och 100.

I det första experimentet utfördes en inlärningssekvens, där två tydligt synliga bilder föreställande olika neutrala ansikten konsekvent kopplades samman med hög eller låg smärta (medelvärde smärtskattning: hög = 63, låg = 24).

För att testa ifall placebo och nocebo kunde aktiveras av tydligt synliga signaler för hög och låg smärta följdes inlärningen av en testsekvens där samma ansikten visades på skärmen, men denna gång kopplades bilderna samman med en och samma medelstarka temperatur. Resultaten från testsekvensen bekräftade att placebo (minskad smärta) och nocebo (ökad smärta) uppstod när deltagarna såg bilderna för låg respektive hög smärta, trots att temperaturen var densamma (smärtskattning testsekvens: hög = 53, låg = 19).

I det andra experimentet, som utfördes i en ny grupp av deltagare, undersöktes om placebo- och nocebosvar kunde aktiveras trots att de inlärda signalerna för hög och låg smärta presenterats omedvetet. Liksom i det första experimentet användes klart synliga bilder under inlärningssekvensen (medelvärde smärtskattning: hög = 52, låg = 21), men under testsekvensen visades bilderna så snabbt att deltagarna inte kunde särskilja dem. Resultaten visade att lägre smärtskattningar uppstod när deltagarna såg bilden för låg smärta (placebo) och högre vid bilden för hög smärta (nocebo), trots att samma temperatur använts och bilderna presenterats så snabbt att deltagarna inte var medvetna om vilken bild de sett (smärtskattning testsekvens: hög = 44, låg = 25).

KARIN JENSEN, MARTIN INGVAR

placeboeffekt = förväntanseffekt, gynnsam medicinsk behandlingseffekt som uppstår trots att behandlingen utförts med preparat utan aktiv substans eller med annan verkningslös metod

noceboeffekt = motsats till placeboeffekt

Uppgifter

5.  Vad ville man ta reda på genom de beskrivna experimenten?

  • Huruvida placeboeffekter kan komma till uttryck som omedvetna smärtupplevelser.
  •  Huruvida intryck som uppfattas omedvetet kan ge upphov till placeboeffekter.
  • Huruvida placeboeffekter kan uppstå trots att individen är omedveten om dem.
  • Huruvida smärtupplevelser kan utlösas som en följd av omedvetna placeboeffekter.

6. Forskarna genomförde två experiment som båda bestod av en inlärningssekvens och en testsekvens. När kunde placebooch noceboeffekter observeras?

  • I det första experimentets båda sekvenser.
  • I det andra experimentets båda sekvenser.
  • I båda experimentens inlärningssekvenser.
  • I båda experimentens testsekvenser.

Barn i skola och fritidshem

Samarbete mellan skola och fritidshem förespråkades redan i SIA-utredningen på 1970-talet. Det blev inte förrän i början av 1990-talet, i samband med skolbarnsomsorgskommitténs uppdrag att ”följa, stimulera och påskynda en utveckling mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och barnomsorg”, som samverkan mer på allvar kom till stånd.

Därefter har skola och fritidshem kommit varandra närmare, och förändringar syns på alla nivåer. Idag är lagstiftning och tillsynsmyndighet gemensam, liksom lokala politiska nämnder och förvaltningar. Allt fler grundskollärare och fritidspedagoger återfinns i samma arbetslag. Det finns både möjligheter och problem med att två verksamheter, med olika traditioner och tidigare olika styrningar, förs samman för att hitta samarbetsformer som ska generera ekonomiska men också pedagogiska vinster.

Monica Hansens Yrkeskulturer i möte: läraren, fritidspedagogen och samverkan (1999) och Finn Calanders Från fritidens pedagog till hjälplärare (1999) har bidragit till att synliggöra de svårigheter som kan uppstå i mötet mellan yrkeskategorierna samt de motsättningar som finns mellan fritidspedagogernas och grundskollärarnas skilda yrkesinnehåll och yrkestraditioner, status och makt.

Tillsammans med Anita Söderlunds avhandling Barn i skola och fritidshem: en studie kring samverkan tillgodoses därmed tre olika perspektiv på integrering och samverkan: Calander ger en intressant och möjlig tolkning, Hansen behandlar pedagogerna och Söderlund studerar barnens eventuella vinster i en integrerad verksamhet.

Anita Söderlunds avhandling är en mycket välkommen studie, eftersom den just fokuserar på barnen och vilka konsekvenser samverkan mellan skola och fritidshem kan få för dem. Huvudsyftet har varit att undersöka huruvida tre olika organisatoriska samarbetsmodeller mellan fritidshem och skola – integrerade, samverkande och blandade skolor – har haft någon betydelse för barnens skolkunskaper, trivsel och allmänna upplevelser av skola och fritidshem, dels kortsiktigt i årskurs tre, dels långsiktigt i årskurs sex.

Söderlund har använt sig av Bromfenbrenners utvecklingsekologiska modell som teoretisk referensram för sin avhandling. Den betonar miljöns betydelse liksom betydelsen av samspelet mellan individ och miljö för individers utveckling. Ett nära samarbete mellan vuxna (t.ex. lärare och fritidspedagoger) kan bidra till att skapa en miljö som befrämjar utveckling.

I sin analys har Söderlund också beaktat barnens socioekonomiska bakgrund. Här har skol- och bostadsområdet använts som mått (förvisso ett grovt mått) och författaren ställer också frågan om det föreligger skillnader bland barnen när det gäller prestationer, trivsel och allmänna upplevelser som kan relateras till vilket område barnen kommer ifrån. Den sista frågeställningen som författaren arbetat med gäller om det finns skillnader mellan barn som haft fritidshem och barn som inte haft fritidshem, när det gäller deras inställning till skolämnen, skolprestationer, trivsel, självförtroende och kamratrelationer.

Det empiriska materialet är hämtat ur bl.a. Skolbomsprojektet, vars övergripande syfte var att utvärdera konsekvenser av olika organisationsformer av samverkan mellan skola och fritidshem, exempelvis elevers skolprestationer och sociala utveckling. Projektet pågick under en fyraårsperiod och bestod alltså av tre delar med fokus på elever, föräldrar och personal, varav Söderlund svarade för insamling, bearbetning och redovisning av resultat som rörde eleverna. Merparten av materialet som används i avhandlingen består av enkäter, som i första hand är besvarade av eleverna. Lärarna har bidragit med skattningar av elevernas kunskaper i skolämnen samt bedömningar av barnens nuvarande sociala kompetens och deras relationer till kamrater.

I studien ingår cirka 1 200 barn från årskurs tre och cirka 300 barn från årskurs sex. Nio olika skolor är representerade och de är valda utifrån de tre olika modellerna (integrerade, samverkande och blandade), vilka återfinns i tre olika bostadsområden, nämligen i innerstad, förort samt förort med hög andel invandrare – mångkulturellt område. Integrerade skolor kännetecknas av att personalen arbetar i arbetslag och har gemensamt ansvar för barnens hela dag och termin. Man har gemensam planering minst en gång i veckan, och fritidspedagogen finns minst sex timmar i veckan i klassrummet och grundskolläraren minst sex timmar i veckan på fritidshemmet. Samverkande skolor kännetecknas av att man inte arbetar i arbetslag. Man har gemensam planering, dock mer sällan än den integrerade, fritidspedagogen finns i klassrummet men inte lika ofta och grundskolläraren finns inte alls i fritidshemmet. Blandade skolor kännetecknas av att det i några klasser förekommer ett närmare samarbete mellan skola och fritidshem, medan det i andra klasser endast förekommer ett sporadiskt samarbete.

Då det gäller elevernas skolprestationer har provresultat i matematik och svenska årskurs tre använts. Söderlund har kompletterat med skattningar gjorda av lärare i årskurs sex. Övriga variabler som förutom skolprestationer återfinns i studien är trivsel, social kompetens,kamratrelationer och mobbning, demokratifrågor och kontinuitetsfrågor. Här består empirin av elevenkäter och lärarskattningar.

Söderlunds studie ger inga mätbara resultat som visar på skillnader i barns kunskaper i matematik och svenska relaterat till samarbetsformer, inte heller när det gäller trivsel. Däremot framkommer skillnader som går att relatera till den typ av område barnen vuxit upp i. Barn i det mångkulturella området presterar sämre i skolan men tycks trivas bättre både i skola och på fritidshem jämfört med barn från innerstadsområdet. Utifrån lärarnas skattningar av elevernas kunskapsnivåer finns en viss skillnad i slöjd och idrott samt i musik. Barn från integrerade och samverkande modeller ligger över eller mycket över genomsnittet. Lärarna har också skattat hur frimodiga barnen är, liksom hur nöjda de är med sig själva och sina prestationer. Här finns ingen skillnad mellan de olika samarbetsformerna. Dock finns en skillnad mellan barn i årskurs sex som har fritidshemserfarenhet och barn som inte har det. Både i barnens egna och i lärarnas skattningar förefaller det som att barn med fritidshemserfarenhet är nöjdare med sig själva och frimodigare samt har fler kamrater på fritiden än barn med annan erfarenhet. Ger fritidshemspedagogiken barn ett gott självförtroende? För att kunna besvara den frågan hade det varit intressant med en fördjupad diskussion kring fritidshemspedagogiken.

Söderlund har beskrivit de olika skolorna. Jag saknar dock beskrivningar av hur samarbetet mellan fritidspedagoger och grundskollärare faktiskt gått till, för att jag ska få en helhetsbild. Hur påverkar samarbetet barnen? Vilken betydelse har det för barnen att fritidspedagogerna finns med i klassrummet?

Det viktigaste är dock att barns situation och perspektiv görs till föremål för studier. Här har Anita Söderlund tagit ett viktigt steg och jag önskar att hennes studie kommer att följas av fler, som pekar på de konsekvenser samordningen med skolan får för barnen.

BIRGIT ANDERSSON

Uppgifter

7. Vilket antagande har Anita Söderlund utgått från i sin avhandling?

  • Att skillnader i barns socioekonomiska bakgrund kan kompenseras av samarbete mellan olika slags lärare.
  • Att barns trivsel i skolan påverkas av deras tidigare erfarenhet av fritidshem.
  • Att samspelet mellan barn speglar samspelet mellan hem och skola.

8. Vilken skillnad framhåller textförfattaren mellan de tre studier som nämns i texten?

  • Studierna har olika infallsvinklar på samarbetsformerna inom skolan.
  • Studierna presenterar olika förslag på samarbeten inom skolan.
  • Studierna fokuserar på olika yrkeskategorier inom skolan.
  • Studierna analyserar olika elevgrupper inom skolan.

9. På vad grundade Anita Söderlund sin bedömning av elevernas kunskapsnivå?

  • Skolans samarbetsform och elevernas provresultat.
  • Skolans samarbetsform och intervjuer med personalen.

10. Vilka tre faktorer gav störst genomslag i resultaten i Anita Söderlunds studie?

  • Elevernas kulturella bakgrund, kunskapsnivå och sociala utveckling.
  • Pedagogisk metod, kunskapsnivå och samarbetsform i skolan.
  • Uppväxtmiljö, pedagogisk metod och elevernas kulturella bakgrund.
  • Fritidshemserfarenhet, uppväxtmiljö och samarbetsform i skolan.

Översättning

EU:s översättare gör ett jättejobb. Man får dock inte glömma att deras frihet att göra tunga och komplicerade EU-texter ”svenska” är begränsad. Rättsakter, som förordningar och direktiv, speglar en kompromiss mellan medlemsstaternas juridiska behov – och syn på språk. Och eftersom översättningen måste ligga mycket nära grundtexten, blir även den svenska texten tung och komplicerad. Språklagens krav på ”vårdat, enkelt och begripligt” kan tyckas långt borta.

Men det svenska språkarbetet bör inte ses som avslutat i och med EU-översättningen. I synnerhet gäller detta direktiven, som när de införs i medlemsstaternas lagstiftning bara är bindande ”med avseende på det resultat som ska uppnås”. Medlemsstaterna är således fria att bestämma formen. Det betyder bland annat att direktivens juridiska system, terminologi och språkliga utformning kan bearbetas till en mer hanterlig form i svenska lagar och föreskrifter, så länge deras mål och mening består. Införlivandet är alltså ytterligare ett ”översättningsarbete”; direktivet anpassas till svenska förhållanden och överförs till ett begripligt regelverk som fungerar i Sverige.

Bäst blir det förstås om jurister, ämnesexperter, språkexperter och terminologer samarbetar i denna andra översättning. Ett bra exempel är arbetet med Socialstyrelsens vävnadsföreskrifter, som kom i en ny version årsskiftet 2009/2010. Samarbetet mellan de olika professionerna har banat väg för ett svenskt regelverk som är betydligt mer begripligt och tillämpbart än den svenska översättningen av direktivet. Dessutom är det förankrat bland användarna redan innan det träder i kraft. Visserligen kunde man som språkkonsult önska sig ett ännu klarare språk i föreskrifterna, men framför allt bör det tvärprofessionella arbetssättet bli mönsterbildande. Mycket arbete har lagts ned på vävnadsdirektivet, men resultatet – ett användbart svenskt regelverk – är mödan värt och arbetssättet något att dra lärdom av för andra myndigheter.

HELENA PALM  

vävnadsföreskrifterna = hanteringen av vävnader och celler som ska användas för transplantation, assisterad befruktning och tillverkning av läkemedel

Uppgifter

11.   Vad gör den svenska EU-översättarens uppgift särskilt besvärlig, enligt texten?

  • Det tidskrävande i att anpassa originaltexten till svensk lagstiftning.
  • Det komplicerade i att vara trogen originalet och samtidigt skriva förståeligt.
  • Det tvivelaktiga i att offra originalets exakthet av språkliga hänsyn.

12. Vad är det textförfattaren särskilt uppskattar med den nya versionen av Socialstyrelsens vävnadsföreskrifter?

  • Att den anpassats till svenska lagar.
  • Att den bättre motsvarar förordningens ursprungliga ambitioner.
  • Att den är språkligt enkel och begriplig.
  • Att den tillkommit genom ämnesövergripande expertmedverkan.

Invandring bygger landet

Invandring är inget nytt fenomen, om nu någon trodde det, och om man hårdrar det hela är väl alla människor invandrare i någon mån. Mitt eget efternamn är troligen en försvenskning och förkortning av ortnamnet Hoyesworth i norra Tyskland, varifrån mina anfäder ska ha flyttat eller flytt under trettioåriga kriget. Jag skulle tro att om man letar sig några generationer tillbaka och skrapar lite på ytan så har många liknande historier.

Författaren Anders Johnson har i boken Garpar, gipskatter och svartskallar mer än skrapat på ytan. Han har via befintlig historisk forskning och litteratur grävt sig tillbaka genom seklerna och hittat invandrare som byggt katedraler, startat utrikeshandel, effektiviserat förvaltningen och så vidare. Boken gestaltar verkligen hur modern den nationella identiteten är. Det svenska riket före 1809 var, liksom så gott som alla förmoderna välden, ett mångnationellt mischmasch av olika landområden med folk med skilda språk, traditioner och ibland religioner. Därför var det för några hundra år sedan självklart att det ofta talades tyska i Stockholm, att det vetenskapliga språket var latin, att en avsevärd del av rikets befolkning talade finska. Först efter 1809 blev svenskan det nationella språket.

Under den period som storsvenskt sinnade personer i efterhand brukade kalla ”fornstora dar” – 1600-talet – byggdes den svenska armén upp av invandrade holländska, franska, tyska, italienska, spanska och ungerska officerare, ja paradoxerna är många när man ser förbi efterhandskonstruktionerna.

Garpar, gipskatter och svartskallar är en lättläst och översiktlig bok – kul att bläddra och läsa i här och där. Den är full av bilder, intressanta faktarutor, korta personporträtt och konkret information. En värdefull sammanfattning av hur det vi brukar kalla ”svenskt” har formats genom invandring och kulturmöten.

HENRIK HÖJER

Uppgifter

13. Har Anders Johnson, enligt texten, någon uttalad avsikt med sin bok, och i så fall vilken?

  • Ja, att undersöka och berätta en försummad invandrarhistoria.
  • Ja, att motverka myten om en modern svensk identitet.
  • Ja, att bemöta invandrarfientliga attityder och strömningar.
  • Nej, någon uttalad avsikt framgår ej av texten.

14. Vad uppskattar recensenten särskilt med boken?

  •  De oväntade slutsatserna.
  •  Den lättillgängliga framställningen.
  • Ämnet och dess aktualitet.

Hotade arter

Redan under 1990-talet arbetade Naturvårdsverket med åtgärdsprogram för vissa hotade arter, exempelvis fjällräv, vissa grodarter och några fiskar. Men det dröjde in på 2000-talet innan det blev ordentlig fart och systematik i arbetet. Då kom vissa konkreta åtaganden. Exempelvis skulle förlusten av biologisk mångfald hejdas till år 2010 (ett delmål i konventionen för biologisk mångfald) och andelen hotade arter skulle ha minskat med 30 procent år 2015 (enligt de svenska miljömålen).

– Det fanns plötsligt beslutade mål som gjorde att statsmakterna kände att man måste göra något, säger Per Johansson, Naturvårdsverkets samordnare.

Artdatabanken gjorde på verkets uppdrag en analys av landets hotade arter och kom fram till en lista över vilka som var i störst behov av åtgärder. Listan omfattar ungefär 400 arter, uppdelade på drygt 200 åtgärdsprogram. De flesta av dessa program handlar bara om en enda art, men det finns också program för naturtyper och grupper av arter, till exempel sydvästsvenska ljunghedar och björklevande skalbaggar.

Den digra listan delades upp på de respektive länsstyrelserna, så att de fick ansvar för att skriva några åtgärdsprogram vardera. I skrivande stund är cirka 115 åtgärdsprogram skrivna och godkända av Naturvårdsverket, och runtom i landet pågår arbetet för fullt med att dels skriva resten av programmen, dels förverkliga de åtgärder som föreslagits.

För att finansiera arbetet får länsstyrelserna en särskild pott pengar från Naturvårdsverket varje år, en summa som ökade årligen från 2004 för att plana ut på 87 miljoner om året under 2007 och 2008. ÅGP-pengarna, som de kallas på miljötjänstemannaslang, har blivit ett viktigt komplement där anslagen för vård av naturreservat och annan skyddad natur inte räcker till.

– I åtgärdsprogrammet kan man fokusera på sådant som man inte klarar på andra sätt. Pengarna kan användas överallt i landskapet, inte bara i reservat, säger Per Johansson.

Därför finns det bland åtgärdsprogrammen en överrepresentation av arter som kräver att man åtgärdar brister i landskapet i stort. Det kan till exempel handla om blomrika marker och tillgången till öppna sand- och grusmarker, eller om bränder och död ved i skogen.

Somliga åtgärdsprogram har redan visat sig vara framgångsrika. Åtgärderna för mnemosynefjäril, mosippa och nålginst har gett snabba resultat. Skräntärnorna har återvänt till sin restaurerade koloni. Kornsparv och flera grodarter tillhör också framgångsexemplen. Arbetet med lövgrodor är en verklig succé. Men det finns också exempel på motsatsen. Man har exempelvis inte lyckats knäcka koden till den grönfläckiga paddans behov. Den har inte svarat på åtgärderna. Endast paddorna själva vet varför.

MATS OTTOSSON

Uppgifter

15.   Hur skiljer sig arbetet med de listade arterna från övrig naturvård, enligt texten?

  • De ekonomiska resurserna för det är större och mer riktade mot klart definierade miljöer.
  • Det har generellt varit mer framgångsrikt än det övriga naturvårdsarbetet.
  • Det innebär att övergripande levnadsmiljöåtgärder genomförs i fler områden.
  • Det sköts i huvudsak av länsstyrelserna medan övrig naturvård sköts av Naturvårdsverket.

16. Vad var anledningen till att det dröjde innan Naturvårdsverkets arbete med hotade arter kom igång på allvar?

  • Man hade inte tillräckligt kartlagt artförlusterna.
  • Man saknade länge konkreta beslut uppifrån.
  • Man avvaktade besked från länsstyrelserna.
  • Man saknade tillgång till ÅGP-pengarna.

Lättillgängligt om Bellman

Carl Michael Bellman och hans diktning har gett upphov till en mängd studier genom åren, men trots detta har det varit ont om lättillgängliga och övergripande beskrivningar av författarskapet. Denna brist har Lars Lönnroth rått bot på genom sin bok Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning.

Författarens uttalade mål med detta verk är att sammanfatta tidigare forskning om Bellmans diktning. Det finns dock vissa grundläggande teman och tankar som genomsyrar boken och gör att den känns som en helhet, trots de många olika områden som berörs. Ett sådant tema är, som titeln antyder, karnevalen – maskeraden och maskspelet. Lönnroth framhåller hur diktarrollen under Bellmans tid inte hade något att göra med romantikens idéer kring det ”genuina” och ”uppriktiga”, utan mer kan betraktas som en uppsättning masker för olika tillfällen. När det gäller diktare från den tiden är det därför särskilt vanskligt att försöka leta efter författarens egna ståndpunkter och känslor i verken. Man bör istället tänka sig författaren som en skådespelare, som spelar de roller som passar bäst för stunden. I samband med detta framhåller Lönnroth hur Bellman ofta själv framförde sina verk, och då bokstavligen spelade dikternas olika rollgestalter i en sprudlande enmansföreställning.

I mångas efterföljd vill Lönnroth se Bellmans förmåga att foga ihop helt olika typer av genrer, eller masker, och skapa nya upplevelser som utmärkande för hans diktning. Just denna genreblandning blir skälet till att även sådana delar av författarskapet som Lönnroth själv inte uppskattar, exempelvis den rojalistiska diktningen, får en plats i boken. Argumentet lyder att vi kan nå större kunskap om Bellmans mästerverk genom att studera hans mer traditionsbundna prestationer, eftersom just hans kunskap om olika disparata genrer utgjorde grunden för de starka effekterna i exempelvis epistlarna. Genom att studera hur Bellman behandlar etablerade genrer kan vi alltså enligt Lönnroth nå större kunskap om hur strukturen i de blandade verken fungerar. Detta är inte en särskilt kontroversiell åsikt idag, men poängen tål att upprepas.

Överlag är framställningen i Ljuva karneval! mycket lättläst, samtidigt som den vilar på en stabil kunskapsgrund. Den ger en god överblick över Bellmans diktning och Bellmanforskningen, och kan rekommenderas till alla som vill ha en introduktion till ett av vårt lands viktigaste författarskap. Som akademiker hade man dock uppskattat en fylligare notapparat och en källförteckning. Å andra sidan kan man tänka sig att boken lockar till sig fler ur den intresserade allmänheten i sitt nuvarande skick.

Som läsare av ett sammanfattande verk av detta slag bör man dock hålla i minnet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av de senaste två seklernas rika Bellmanforskning. Författaren har gjort ett urval, ofta baserat på sin egen litteratur- och vetenskapssyn. Grunderna i just Lönnroths litteratursyn framträder tydligast i de avsnitt där han formulerar egna analyser av Bellmans verk. Där blir det uppenbart att han skriver inom en tradition som värdesätter komplexa och mångtydiga texter och försöker blottlägga spänningar och mångtydigheter i texten.

Ett bra exempel på detta är hans analys av epistel nr 82, ”Vila vid denna källa”. Där hävdar Lönnroth att dödens ankomst i slutet av episteln förbereds genom vissa ”mörka stråk” och ”lätt störande element” i de tidigare stroferna. De exempel han anför är bland andra den nyss skjutna beckasinen, den vrålande tjuren, hönans loppor, den skrattande skatan, de svarta skuggorna under träden och den nyss kallnade kyckling som får sin vinge avriven av Ulla. För en forskare som hellre vill se episteln i dess samtida kontext kan hans kommentar förefalla anakronistisk. För Bellman borde till exempel det faktum att beckasinen nyss skjutits ha indikerat att den var färsk och att det var en läcker frukost som dukats upp.

Överhuvudtaget känns det ur ett 1700-talsperspektiv mer naturligt att istället fokusera på överflödet i denna epistelsamlingens grande finale. Precis som var brukligt vid operaföreställningar samlas här alla i en ståtlig final, med både visuellt och musikaliskt överdåd. Innan Fredman stiger fram och tar sitt slutliga avsked av publiken ägnas de fem första stroferna åt att måla upp den ståtliga scenen för oss. Här finns ett överflöd av dyr mat och vin, musik och ljud och rörelse; här finns människor och djur.

Bellman målar upp bilden av en välmående landsbygd med en mängd djur. Tillsammans med den skrattande skatan, den vrålande tjuren och hönan som loppar sin vinge finns svalor, hästar och lamm, och det beskrivs upprepade gånger hur de ”prägtigt på fältet pråla”. Till detta hör alla de ljud som gör scenen än mer levande. Skatan skrattar och tjuren vrålar, precis som lammet bräker, musikanterna spelar, de ”små kärlekspanterna” sjunger, de gamla mostrarna tjattrar och löven susar. Även skuggorna under träden kan ses som en del i detta överflöd. De rör sig över hela skalan från ”svarta” till ”grå och ljusa”; ett exempel på den variation som utmärker beskrivningarna av sceneriet. Ett nyckelord är ”ljufligt”, spetsställt i början av strofen:

Ljufligt där löfven susa
I svarta hvirflar grå och ljusa,
Träden en skugga krusa,
Inunder skyars fläkt och drag.

Lönnroth anser att läsaren inte är helt oförberedd på Fredmans ”envoi” i strof sex, på grund av de ”enstaka mörka stråk” som återfinns i de tidigare stroferna. En forskare som försöker se texten ur ett mer samtida perspektiv kanske snarare skulle säga att läsaren inte är helt oförberedd på avskedet på grund av de drag av operafinal som återfinns i de tidigare stroferna.

Därmed inte sagt att Lönnroths tolkning här, och annorstädes i boken, är felaktig, men att den står för enbart en av många infallsvinklar. Så länge man håller detta i åtanke kan Ljuva karneval! fungera som en välbehövlig, användbar och roande skildring av ett författarskap som aldrig slutar att fascinera.

ANNIE MATTSSON 

anakronistisk = som hör hemma i en annan tid än den skildrade

envoi = kort avslutningsstrof i en längre dikt

Uppgifter

17. Vilken av följande ambitioner har Lönnroth, enligt recensenten, när han analyserar Bellmans diktning?

  • Att hitta kopplingar mellan motiven i dikterna och händelser i Bellmans egen tid.
  • Att klarlägga vilka inspirationskällor och litterära förebilder Bellman haft.
  • Att tolka mer svårfångade dimensioner och djupliggande betydelser i dikterna.
  • Att beskriva hur dikterna konstruerats i formmässigt och tekniskt avseende.

18.  Vad av följande saknar recensenten i Lönnroths bok?

  • Tydligare hänvisningar till annan forskning.
  • Ett källkritiskt förhållningssätt.
  • Högre grad av vetenskaplig komplexitet.
  • Mer textnära tolkningar.

19. Hur kan man enligt Lönnroth bäst beskriva 1700-talsdiktningen?

  • Som känsloneutral.
  • Som samhällstillvänd.
  • Som oförutsägbar.
  • Som situationsanpassad.

20. Vilken begränsning ser recensenten i Lönnroths tolkning av Bellmans epistel nr 82?

  • Lönnroth förlorar sig i alltför många detaljer.
  • Lönnroth bortser från det historiska sammanhanget.
  • Lönnroth förankrar inte tolkningen vetenskapligt.
  • Lönnroth intresserar sig inte för textens mångbottnade karaktär.